Fredagen innan jag åkte hade jag min lilla "fest". Jag ordnade lite snacks och dricka så fick folk komma och gå som dom ville. Och så många och fina människor som kom! Jag blev så himla glad och förvånad att så många kom förbi. Folk jag inte ens kände så väl kom och sa hejdå. Alla stannade inte hela tiden men det var alltid några där vilket gjorde mig så himla glad! Jag hade verkligen inte insett hur fina vänner jag hade funnit!

På lördagen packade jag ner de sista och sen gick jag och mina familjer ut på middag. Så fint och så sorgligt var det. Jag saknar dom fortfarande varje dag! Kvällen spenderades hos Spencer med hans fina familj.  Gaby kom förbi en stund också så hon och jag satt och pratade i två timmar innan jag gick in och la mig bredvid Spencer för en sista gång.

Innan vi lämnade Wendell på söndagen åkte vi förbi kyrkan en sista gång och grät lite med dom galet fina tjejerna som finns där! Alla är verkligen hur gulliga och snälla som helst och det var svårt att lämna dom. Jag började gråta, mamma började gråta, min värdfamilj började gråta, alla grät. Världens sämsta dag...

Jag kände att jag var tvungen att se Spencer en sista gång så vi svängde förbi hans hus innan vi åkte. Jag var bara där en kvart men den kvarten kan ha varit den längsta och jobbigaste ever!

 

Jag, mamma och pappa skulle nu ut på våran ROADTRIP! Vi började i Yellowstone och avlutade i New York med stop i Salt Lake City och Chicago.

 

Och med det var mitt Amerikanska High School år över. Det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det och jag vill inget annat än att åka tillbaka! Jag lärde mig så mycket om mig själv! Jag lärde mig att vara ansvarsfull och självständigt. Jag kom ut ur mitt blyga skal och jag är mer social idag än vad jag någonsin har varit. Det var 10 månader av ren lycka och jag ångrar INGENTING jag gjorde eller sa.

Det var verkligen det bästa jag någonsin har gjort!

Jag älskar och tackar er alla för att ni har läst min blogg under året och att ni har stöttat mig genom allt.

 

Vad händer nu då? Ska jag fortsätta blogga här eller ska jag starta en ny och låta den här bloggen få vara en "USA" blogg?

Skulle ni vilja läsa om våran lilla roadtrip genom USA? Vill ni läsa om mitt "nya" vardagsliv nu när jag börjar sista året på gymnasiet? Vad vill ni läsa?

 

Tack för allt igen!

 

 

 

 

 

Tänkte berätta lite snabbt om Graduation som alltså är studenten i USA.

Dagen började med en frukost med hela klassen plus deras familjer. Där delades stipendium ut och tal hölls, både från elever och lärare. Även vissa föräldrar höll lite tal. Flera började gråta och dom insåg nog hur nära sluter dom var. Jag blev också lite tjock i halsen och ögonen blev lite våta. Det var så konstigt att fatta att snart var allt slut, jag skulle snart hem till Sverige och börja en ny "vardag" igen.

Efter frukosten visade jag mamma och pappa runt om i skolan. Jag presenterade dom för mina favoritlärare och jag visade dom aulan, the football field och allt annat dom borde ha sett. Mamma och pappa åkte tillbaka till Twin Falls och jag åkte hem till Spencer en stund innan vi åkte till skolan för att träna på hur själva Graduation skulle se ut. Vi fick träna på att gå in, på att sätta oss samtidigt, gå ut och på att vara tysta (?).. är det USA så är det. HAHA. 

När vi var klara med det åkte jag och Tracee hem en stund innan vi började göra oss i ordning.

Jag tog på mig min cap & gown (mössa och kappan) och jag började gråta. Det jag hade drömt om sen jag 11 skulle jag äntligen få uppleva. Jag skulle få kasta min cap upp i luften och jag skulle få vara med om något som inte så många får vara med om. Verkligen en dream come true. Jag var så lycklig.

När vi väl kom tillbaka till skolan runt 6 skulle vi först ta kort i aulan och mingla runt lite. Jag tog säkert minst 100 bilder med min telefon på mig och mina vänner. Vi har nog aldrig varit så nära varandra som vi var under den dagen. Allt drama och allt annat onödigt var som bortblåst och vi var alla som en stor familj som bara gick runt och log och mådde jävligt bra!

Vi ställde upp på ett led och när bandet började spela kom ett sug i min mage. Vi gick in och hela rummet var fullt av vänner och familj som var där för att supporta oss på våran viktigaste dag. Min fina vän Shelby välkommande alla och höll ett underbart tal. Allas favoritlärare ms. Smith höll ett tal som fortfarande berör mig när jag tänker på det. Hon sa något om oss alla och hon gjorde talet väldigt personligt vilket jag tror att vi alla uppskattade och älskade.

Dom hade gjort ett bildspel med bilder på när vi var små och bilder genom åren i skolan och på fritiden. Det var då dom flesta började gråta, inklusive jag. Jag satt och tänkte tillbaka på mitt år och allt jag hade varit med om. Helt galet.

När vi hade kastat våra mössor och skrikit oss hesa dansade vi ut. Där kramade man alla man såg och man var bara allmänt lycklig. Vi fick blommor och presenter av familj och vänner och bilder togs i miljontal. Efter cirka 2 timmar där åkte vi hem för lite mat innan vi åkte tillbaka för att en sista gång umgås med våra klasskamrater på en liten fest som föräldrarna att ordnat åt oss. Världens bästa dag avslutades klockan 3 på natten i min säng.

 

 

 

 

 

 

Jag tänkte berätta om den 22a Maj, 2012.

Jag vaknade med bokstavligen världens största leende och ett konstigt nervöst magont. Mina föräldrar var i USA och påväg till mig.

Jag gick till skolan och försökte koncentera mig men det gick bara inte. Jag var helspänd och pretty much hela skolan visste att dom skulle komma. Jag gick runt och skröt om att dom skulle komma och var helt underbart lycklig.

Klockan började närma sig 1 och min närvösa mage blev bara värre och värre. Min lärare under 5th lät mig gå till biblioteket för att vara nära receptionen där dom skulle komma in. Alla mina vänner kom och höll mig sällskap och försöka lugna mig. Det gick bra på ytan men inombords var jag helt galen.

Runt halv 2 kommer Victoria in och säger;  Your parents are here Lisa.

Fick världens sug i magen men jag försökte hålla mig någorlunda lugn. När jag var påväg ut såg jag pappa genom ett fönster i skolan och då brast det. Jag sprang ut och när jag såg dom blev jag knäsvag och jag kunde inte stoppa tårarna. Jag har nog aldrig var lycklig i hela mitt liv. Att få se dom personerna som betyder mest för mig var verkligen svårt att ta in. Jag kunde inte förstå att dom var där! Pappa grät, mamma grät, lärare grät, vänner grät, jag grät. Allt var bara en stor gråtfest av glädje.

Efter ett tag då jag hade tagit in att dom faktiskt var där började jag presentera dom för de människorna som hade blivit en del av mitt liv de senaste 10 månaderna. Alla var så glada att får träffa mina föräldrar och dom var minst lika glad att få träffa dom också.

När vi var klara där åkte vi in till deras hotell i Twin Falls för att checka in och för att kramas lite till. Tänk att dom faktiskt var där nu! Jag som hade räknat ner dagarna sen april!

Vi åkte till mitt favoritställe, Kiwi Loco för lite frozen yoghurt. Där satt vi och pratde som om vi aldrig hade varit ifrån varandra. Världens bästa känsla.

Jag visade dom the Canyon innan vi åkte hem till Wendell och till mitt hus.

Mamma och Pappa fick träffa mamma nr 2 och pappa nr 2 och vi åt middag tillsammas. Allting var verkligen perfekt! Där satt jag med HELA min familj och mådde så jälva bra! Jag log som jag aldrig har gjort förut och jag önskar att jag alltid kunde må så.

Världens finaste Spencer kom förbi en sväng för att bara vara en stund med mig på kvällen innan jag kröp ner i sägen med de bästaste föräldrarna på var sin sida av mig.